som är så full av energi och ingen kompis är hemma.......

mina älskade är åter samlade på samma plats. Alla utom den äldsta av mina älskade är trötta och hasar fortfarande omkring i både tofflor och morrisar. Det är bara den äldsta som stör semesterfriden genom att envisas med en del besök till tvättstugan. Försöker få min äskade att förstå att detta ivriga besökandet sliter på trappan och detta i sin tur leder till att man snart måste byta ut eller renovera den. Min älskade är inte så förtjust i att byta ut eller renovera saker själv....längre...

För klent argument att inte slita på trappan i onödan, tyckte den äldsta. Och där for ytterdörren igen med en hög smäll, B2 befinner sig med all säkerhet redan på andra sidan av vårt bostadsområde. Vet inte hur många gånger jag demonstrerat för båda mina yngre älskade hur ett dörrhandtag fungerar. Lika rädd varje gång det smäller i dörren, att någons fingrar blivit klämda.

Den osalige ska väl försöka sig på att i alla fall se lite mänsklig ut, om nu kläder kan ordna den saken. Kanske kan unna mig en kopp mjölk med lite fulkaffe i.....

är inne på sin andra frukost denna blåsiga dag. Ska försöka förmå kroppen att åter komma till ro så den får sin dos av välbehövd skönhetssömn.

När jag vaknade vid halvsex i morse och försökte somna om, kunde kroppen inte slappna av. Kändes som om adrenalin (?) strålade ut genom hela mig. Obehaglig känsla även för en som äro osalig.

Siktar in mig på en tredje frukost, det sägs ju att alla goda ting är tre. Misstänker att det blir till att avstå både finkaffe och fulkaffe idag, man vill ju inte väcka den björn som sover (Herr Å)

Till läses så blev det inte riktigt så som jag tänkt mig, hur är det man brukar säga... Easy come easy go? Det blev nog lite för mycket av det goda på en gång så jag fick skjutsas hem lite tidigare än beräknat.

FRAMTIDEN är ett ord som jag nu plötsligt kom att förknippa med min högstadieålder. I alla fall innebörden, det stora beslutet av gymnasieinriktning som efter några år skulle påverka val av yrke samt eventuell fortsatt yrkesutbildning. Ett stort ord, FRAMTIDEN! Tycker jag nu och kan tänka mig hur jag tyckte då, blott 16 år. Vill jag arbeta som läkare, Polis, lärare, jurist/advokat? Tanken på läkare och lärare försvann ganska snabbt, inte så praktiskt med en läkare som har svårt för att se andra blöda.  Enligt hyresvärdinnan skulle jag bli hånad som lärare då ingen skulle förstå mig och det jag skulle lära ut. Polis var något jag ville bli under större delen av uppväxten. Kanske var det tanken på att upprätthålla rättvisa och att man även i praktiken kunde hjälpa andra. Enligt HV var Polisyrket inget att sträva efter, antar att hon inte tyckte att det var tillräckligt fint att skryta med inför gamla tant Agda. Konstigt nog tyckte HV inte ens om Agda, heller.....Hmm...Kanske var därför jag endast dög i närvaro med Tant Agda, vi var antagligen av samma skrot och korn (i HV:s ögon) *L*

Ur spår igen, misstänker jag....   får återkomma senare   

Senare blev visst dagen efter, 070718. Bättre sent än aldrig, eller hur!

FRAMTIDEN hade jag skrivit med stora bokstäver och på något sätt lyckats skriva om något helt annat än det som var tänkt, tror jag i alla fall...

Brev --) möte--) framtiden--) sidospår (?)

Det som fick mig att börja tänka på ordet framtiden eller kanske innebörden av en sådan var ett brev som kom i dagarna. Jag ska snart på ett möte och i brevet stod en del punkter, bl.a. planera framtiden (?)

Jag som trodde att jag redan hade gjort det, när jag valde; studieinriktning, yrkesinriktning, den person som jag ville ha till min älskade, plats för boende, att bli en "medelsvensson" med 1.9 stycken minikopior i en salig blandning av mig och min älskade.

Närmaste tiden var nog bara tänkt till att njuta av den kvarvarande tid som vi har barnen till låns. De har en tendens att växa lite för snabbt och plötsligt, innan man vet ordet av det så står de där på tröskeln med ett gosedjur under ena armen och en flyttkartong under den andra....

Ovanstående var då tänkt innan viruset slog ned som en blixt i mig.

Blev tvungen att scrolla upp för att påminna kontoret om ämnet så att det inte spårar ur som häromdagen. Hmm, inte så tokigt, egentligen, med en slags sammanfattning (?) bestående av små stödord. Ett sidospår, helt klart.

Var helt övertygad att min framtid redan var helt färdigplanerad med undantag för livet efter barnens flytt till eget boende.

Nu efter viruset, består min agenda av en enda sak. Att bli frisk så jag kan umgås som vanligt med mina älskade och att återgå till mitt arbete och även kunna utföra mina arbetsuppgifter som innan viruset.

Är inte helt på det klara med vad de egentligen menar med "planera framtiden"  Något som däremot är solklart är att min tolkning av framtidsplanering inte stämmer ett dugg med avsändarens. Tror jag, i alla fall...suck, nu känns det som om tankarna bara består av en massa röda och mycket korta trådstumpar.

rött är sött och kontoret mitt en aning dött eller slött. skitsamma den är ur funktion hur som helst.                                                   
                                                  
                                                  
                                                  
                                                  
                                                  
                                                  
                                                  
                                                  
                                                  
                                                  
                                                  
                                                  
            

B2 försökte kontrollräkna sina husdjur, ville nog vara på den absolut säkra sidan att mamman inte slarvat bort någon under resans gång.

Efter ett godkännande från B2 ville B1 att de skulle utöka antalet husdjur. Att mamman tyckte att det räckte med antal invånare i akvariet fick konstigt nog inget gehör alls. De letade och samlade och efter ett tag bröts tystnaden av ett förfärligt skri från både B1 och B2. Den nya invånaren var av annan sort, inte alls vänlig eller socialt tränad på att umgås med andra myror än sin egen art. Likt en glupsk ångvält hade den farit fram och tyvärr hunnit lemlästa ett okänt antal invånare. Min älskade kom till invånarnas räddning och lyckades till slut schasa iväg stenåldersmyran.

och evigt stampande....Stärker mig med en kopp finkaffe inför resan. Packningen består nu av en otymplig ryggsäck och en något överfylld väska samt ett myrakvarium. Har lindat in den i wellpapp så den inte ska gå sönder ifall den törnar i något hårt. Blir jobbigt om jag skulle tvingas samla in dem, är nämligen helt övertygad att B2 har full koll på hur många som bor därinne...

Trodde jag skulle vara klar för länge sedan, med packningen....Har plockat ihop de komplement som behövs till mina älskade och nu är det några klädesplagg till mig som måste hittas. Sedan är det bara till att försöka sig på att trolla ner alla de för många sakerna i den alldeles för lilla väskan.

När jag ringde mina älskade för att natta dem hade både B1 och B2 gjort en lista på vad de hade glömt. B1:s saker är mer lätthanterliga, några böcker och ett dataspel. B2: däremot ville absolut ha sitt myrakvarium......Den äldste av mina älskade hade lovat B2 att ta med sig akvariet. Den äldste med bil hade glömt det i sin iver att komma iväg.

Så nu ska B2:s myror bli beresta, de ska få åka taxi och tåg...

en vistelse vid havet kan göra! Känns som om allt börjar falla på plats, äntligen.

Ett stort innerligt varmt tack till alla som stöttat med omtänksamma ord och råd. Inte att förglömma alla påminnelser ni fått traggla om och om igen för mig. Men nu äntligen till sist bär de frukt och jag känner mig flygfärdig!

De senaste dagarna vid tassaturen (trots viss motstånd att öppna dagboken och börja skriva) har varit väldigt intensiva men aldrig så givande som nu.  Tror jag i alla fall. Mitt mål var att jag efter sommarens slut åter skulle vara i tjänst på min arbetsplats. Kanske inte lika produktiv som mitt vanliga heltidsjag. Men åtminstone i produktion....

Minns inte vilken gång i ordningen som jag under virusperioden inte lyckats uppfylla mitt mål, utan tvingats flytta mitt måldatum ytterligare längre fram. Skillnaden på min reaktion både fysiskt och psykiskt då mot nu är så stor att jag inte kan klä det i ord riktigt. Saknar inte frustrationen som kändes som om den skulle slita kroppen i tusen bitar. En och annan störtdykning blev det också...självkänslan, ja om den inte redan var bortskrämd så blev den det varje gång jag missade måldatumet.

Nu försöker jag att inte tänka på eller räkna ut vad som kan vara rimlig tid för mig  att  behöva från att vara flygfärdig till att faktiskt behärska det helt problemfritt. Hmm, känns inte som om ovanstående mening blev riktigt sammanhängande....Taket hänger fortfarande där det ska..By the way, det är ju inte jag heller, sammanhängande alltså! *skratt* Jag är fortfarande 3 i 1. Jag kroppen och kontoret *skratt* Måste berätta för min älskade *skratt* min älskade påstår att jag inte har någon humor. Nu har jag bevis på att jag visst har humor och det svart på vitt *skratt*

Åhhh, det var härligt, känns som om det var århundrade sedan jag fick dra ordentligt på mungiporna...fick hicka oxå....

Är inte helt säker på att jag kommer fortsätta skriva min dagbok här, eller någon annanstans heller. Återkommer förmågan så blir det nog till att skriva med penna på papper, stenåldersdagbok. Har ett vagt minne att jag sagt det tidigare och vis av gammal erfarenhet så ska jag aldrig säga aldrig. Låter därför sidan vara kvar ett tag efter att jag kommit hem igen.