I går var tanken att jag skulle skriva lite om aktuella saker, tanke och tassaturkraften gick istället åt till att slutskriva det jag påbörjade för någon dag sedan. Vilket inte var lätt då orden inte ville flyta på från kontor till tangentnedslag. Kanske kan kalla det för strömavbrott på vägen....

Något jag inte märkte eller tänkte på i 100% tillstånd är att det faktiskt går åt en hel del energi att bara tänka eller skriva. Märkt det under skrivandets gång, att jag ofta blir väldigt trött och kontorsverksamheten tenderar även till att upphöra helt och hållet.

Badkaret har både vatten och de kvarlevande växter och blommor, amplar upphängda i draperistången. Tack MammaL för råden. B1 och B2 hjälptes åt att fylla pet flaskor med vatten och ställa dem uppochned i blomkrukorna som är för otympliga. Viss spill hamnade på golvet men de hade roligt, det hörde jag.

Nu blir det en paus i skrivandet och jag kommer sova gott i bilen, har införskaffat nya och mer diskreta öronproppar. Accessoar är en liten anteckningsbok och en penna för de som vill kunna kommunicera med mig eller tvärtom. För har jag väl fått dit propparna tar jag inte gärna ut dem, tyvärr lite mariga att få dit.

P.S självklart var det en bikt häromdagen, kom att tänka på att hela min dagbok nog är det.

Ska väl försöka slutföra det jag påbörjade för några dagar sedan, misstänker att det undermedvetet stjäl en del energi från mig. Energi som jag hellre vill ge mina älskade och de få vänner som tyar med mig.

Trots min brist på känslor så är jag väldigt mycket mer stabilare nu, en och annan bergochdalbana per är helt okej. Har släppt på många saker, en del som jag gärna vill fortsätta göra men avvaktar då jag märker att det blir för mycket s.k bakslag. Accepterar saker lättare nu när jag gör skillnad på vad JAG vill och vad kroppen orkar. Tror jag i alla fall.

Lite för många tankari kontoret och mitt beslut som min älskade tycker är lite väl drastiskt får mig ändå att känna en viss sorg, tror jag....är inte helt säker...

I går kväll blev jag arg, mestadels på mig själv för att jag i vuxen ålder tillåter mig att styras av en känsla som i sin tur förmodligen styrs av ett spöke. Visserligen sker det undermedvetet men ändå, vid det här laget borde jag veta att spöken inte finns även om de tidigare existerat som hyresvärdinna.

En annan sak som jag kom på är att det bara fanns 1 exemplar av just henne! Så mitt mantra i går blev kort och gott  "JAG bestämmer över mig och mitt hem" Med stolthet kan jag faktiskt berätta att det gick alldeles ypperligt bra för kryddburken Curry att stå efter Enbär istället för sin vanliga plats efter Chiliburken....

I dag får jag en underbar dag, behöver inte passa någon tid då B2 följer med kompis hem. Min älskade plockar upp B2 på väg hem från sitt jobb. Ska sätta mig och fundera över vad jag vill göra en sån här dag. Känner i axlar och rygg att simning kanske skulle vara bra, kanske till och med blir en och annan centimeter längre efter det...

En konstig känsla verkar ligga och lura i kroppen, som om den inväntar rätt tillfälle.....Blir som mest påtaglig när jag sitter och tar igen mig och tumlaren går på högvarv. Vill inte tappa den lilla kontroll jag fått, känns som om det är då den anser vara det rätta tillfället för att gå till attack mot kroppen.

Ska leta fram glada minnen, titta i fotoalbum som numer bara ligger och samlar damm. Kanske kan be min älskade plocka ihop diaprojektorn med tillbehör....Låter som det trots allt blir en trevlig kväll...

Ett missförstånd har skett när det gäller vattning av våra kvarvarande rester utav tidigare blomstrande blommor och gröna växter medan vi är borta. Min Älskades anhöriga hade uppfattat fel datum och är inte alls hemma när vi är borta. Har ringt vänner som likt oss har liknande problem under samma period. Enligt min älskade står nu hoppet till en ganska nyinflyttad granne, själv är jag inte lika glad över tanken. Personligen har jag även svårt att låta nära vänner ha tillgång till hemmet när jag själv inte är hemma.

Jag vet att det egentligen är jätte fånigt eftersom vi knappast har något värdefullt i hemmet, B1 och B2 har jag ju med mig! Antar att det har mer att göra med min känsla av att det är som ett intrång på min privata sfär, kanske som om någon skulle kika in i min själ utan lov.

Känslan får mig att halvnaken (svettas så mycket) springa runt i huset för att storstäda, rensa, kasta....sitter här och vilar för att ta igen mig så jag orkar fortsätta. Om min älskades släkting hade vattnat så skulle jag nog ha nöjt mig med en vanlig dammsugning. Funderat lite nu och kanske får jag känslan av att den som ska vattna även ska "EU-godkänna" vårt hem.....Önskar innerligt att jag kunde stampa hoppa eller trolla bort den starka känslan....den skriker att badrumskaklet ska göras rent nu...

F-N, jag vill ju inte vara EU-godkänd eller anpassad....GRRRRR

???

Något hände och plötsligt försvann alla mina tankar som jag med mycket möda lyckats få ned via tassaturen....gör ett nytt försök senare

2007-06-09 

Min älskades bekants pappa dog för en tid sedan och denna händelse fick igång tanketumlaren i mitt kontor på högvarv. Nej det är inte själva döden i sig som berör/de mig. Utan mer allt det som sker runtomkring själva en persons bortgång. Människor som sörjer, alla vackra ord om den saknade.....underligt egentligen, att vi i levande livet är så återhållsamma med att ge varandra uppskattande ord för det vi tycker om hos personen i fråga. Synd, tycker jag.

I början av mitt "virus" som läkaren påstod var utmattningsdepression (vilket jag inte alls trode på och skulle motbevisa) fick jag för mig att bara jag klarade av att göra vissa saker så skulle jag bli frisk igen och kunna börja jobba. Nej jag skojar inte, det var på fullaste allvar! Suck, ja, jag vet! Om jag har svårt att föstå det nu så är det ännu svårare om något år när jag läser detta igen. Var helt övertygad om att jag inte försökte tillräckligt mycket. När mitt tillstånd blev värre fick jag för mig att jag måste gjort något förfärligt och mitt tillstånd något slags straff (ja, jag misstänker att jag skrattar vid det här laget, vill bara påminna mig själv om att dåvarande period inte går att förklara, jag skulle ändå inte förstå mig själv och mitt irrationella agerande)

Minns att jag av någon anledning ringde min far, talade om att jag aldrig kunde bli den dotter han vill ha. Tackade honom för att han en gång i tiden fanns där när jag behövde det som mest och att jag alltid kommer vara tacksam över det. Tystnaden i andra änden berodde nog på chocken att höra min röst efter så många år, inget mer sades efter det. Nej, och inte kunde jag gå och jobba dagen efter, heller....*L*

Önskar att jag inte är så omständig när jag ska berätta eller skriva om saker och ting, har alltid varit det och kommer nog så förbli.

 Måste ladda upp mina batterier.....

Dödsfallet fick mig att tänka på min relation till min far, tiotusentals ord far omkring i osorterad ordning. Hur får man ihop dessa till meningar? Efter en tid förstår jag vad jag tänker, förklarar för min älskade som inte förstår något av vad jag säger eller menar. Funderar vidare och till slut blir det nytt försök, denna gång går det bättre men min älskade är tveksam till mitt ställningstagande. Kan inte riktigt förstå varför, är medveten att jag saknar allt vad empati är, alla andra känslor för den delen också. På något vis känns det ändå helt rätt, att detta är något som jag även skulle ha gjort i 100% friskt tillstånd, att det inte beror på en viss labil inverkan på min kropp och kontor.

Ärlighet har alltid varit A & O för mig, möjligt att jag är något åt det för mycket nitiska hållet när det gäller en sorts typ av "hyckleri" personer. De som säger en sak men inte vågar stå för sin åsikt utan hellre förnekar vad de tidigare sagt och plötsligt säger något hellt annat, då för egen vinnings skull. Falskehet kanske är en bättre beskrivning....? Har en känsla av att jag är ur spår igen....Suck.....

Får återkomma igen, kontorets tankar vill inte samarbeta med tassaturen...

Ny dag, fredag sägs det och jag hoppas att jag får på pränt det jag vill bli av med.

Anhörig ---> Relation---> Juridisk ---> Falskhet?

Det har gått alldeles för lång tid mellan min och faderns mycket sporadiska kontakter. Ser man till livets alla omständigheter så är det antingens ingens fel eller lika mycket bådas. Själv ser jag det som har hänt har hänt och vi gjorde så gott vi kunde då. Tid, engagemang, ork/energi räcker knappt nu till mina älskade, hur lång tid kommer det att ta tills ovanstående även finns till för vänner, släkt och bekanta?

Har funderat klart och kommit fram till att det är försent att försöka skapa en far/dotter relation. Även om jag jätte gärna skulle vilja ha en, det saknas för mycket för att kunna få till en naturlig sådan. Som person fanns han där, visserligen vid ett fåtal gånger, men det räcker då det betydde mycket för mig. Jag beundrar hans styrka, att själv skapa/bygga upp både företag och hus. Men som en far är han bara på ett papper, juridisk sett.

Släktskap är inget man kan häva, närmast man kan komma är att avsäga sig sin arvsrätt. För mig känns det inte rätt (falskt/hyckleri, hittar inte rätta ordet) att ärva från en far som för mig känslomässigt inte är en sådan. Detta beslut innebär absolut inte att jag i framtiden inte vill umgås med honom, men då som en nära bekant/vän.

Min älskade tycker att mitt beslut är alldeles för drastiskt och slutgilltigt (?) på något sätt. Håller med om det sistnämnda (?) och faktiskt så sörjer jag lite över det, sanningen att det helt enkelt inte finns något hopp om en far/dotter relation. Om jag fortsatte hoppas skulle jag bara ljuga inför mig själv...

Att det skulle ta så många dagar att få ned detta på pränt, trodde jag inte. Men jag har en känsla att jag inte riktigt har koll på vad jag egentligen fått ned. Fast å andra sidan är väl huvudsaken att jag själv förstår....vilket jag iof gör nu, frågan är om jag gör det om något år?

Känns nästan som om jag biktat mig....

2007-06-15