Läget är stabilt, ingen bergochdalban, inte ens en pytte liten. Nu är det bara känslor, sinnen och övriga förmågor som ska fyllas på för att man ska bli ett med sig själv igen.

Sedan tidigare är jag medveten om att min kropp inte tycker om att passa in tider, den får svårt att koppla av och göra annat. För någon dag sedan hade jag två hela dagar alldeles för mig själv. Kunde göra precis vad jag ville en dag och ägna den andra åt att bara vila om det skulle behövas. Jag kom inte utanför ytterdörren, Herr Å med släktingar hann dimpa ner som ett enda stort betongblock. Då kunde jag för mitt liv inte förstå varför detta oangenäma besök kunde inträffa. Undermedvetet hade kontoret förberett sig på att planera dessa lediga dagar på bästa sätt. Den tyckte att vid ett sådant gyllene tillfälle måste man utnyttja tiden på bästa sätt. Resultatet blev blah blaha, inte alls bra med andra ord varken hackat eller malet.

Känns som om jag är ur spår igen....inga röda trådar här inte....får se det som improvisationsdagbok.

B2 var ett väldigt efterlängtat barn, hade faktiskt gett upp hoppet helt om att få ett litet syskon till B1. Istället vågade jag mig på att ta det stora steget tillbaka till kunskapens värld. Uppenbarligen gjorde det susen för efter terminens slut var det någon som ville ut. Se där nu blev det lite rim, så där alldeles spontant.       

Efter B2 fick jag beskedet att jag inte kunde få fler barn. Detta har säkert gjort att jag alltid sett B2 som lilla knyttet, lillis, minstingen etc. Antagligen är det ett desperat försök från min sida att dra ut på själva B2 bebisperiod.

Om sanningen ska fram så tog den slut för väldigt många år sedan. Men det är först nu som jag tvingas inse att jag inte längre kan blunda för fakta. B2 är stor, och då inte bara till längden utan även kunskapsmässigt. I alla fall när det gäller blommor och bin.

B2 vet sedan tidigare att det är mannens spermier som befruktar kvinnans ägg. Däremot har vi inte pratat något om HUR det kommer sig att dessa möts i kvinnans kropp. Vi hann aldrig till den frågeställningen för B2 blev väldigt ledsen när jag svarade på frågan vad som händer med de spermier som inte når fram till ägget. B2 ömmar för allt levande och tycker inte om att någon ska behöva dö, inte ens spermier.

Kanske har någon av B2:s vänner "avslöjat" mysteriet eller också har B2 själv införskaffat sig denna kunskap. Misstänker att B2 funderade ett tag på den nya informationen innan frågan nådde mig. Stämde det verkligen att snoppen måste vara inne i snippan? Fanns det verkligen inget annat sätt det kunde bli barn på? Efter att ha lyckats förstå lilla B2:s frågor och haspla ur mig JA på fråga 1 och NEJ på fråga 2  utbrast B2 helt spontant USCH! BLÄÄÄ  va´ äckliiiigt! Därefter försvann en grimaserande B2.

Just nu känns det som om jag har missat både B1 och B2 barndom.......               

Ur spår eller inte så är summan av kardemumman av föregående dagboksanteckning att jag processar. Faktiskt så går det framåt men lite för långsamt för min smak. Ser man det från den ljusa sidan så kan man väl säga att jag i slutändan får en alldeles ny egenskap. Tålamod  kallas den visst.

Processandet har även processat bort så gott som all frustration. Bra eller dåligt? Har ingen aning men jag tror att det är bra....fast det är nog lite frustrerande att inte vara helt säker.

hur jag alltid lyckas hamna ur spår varje gång jag skriver.....

att skriva efter ett uppehåll. Synd, för jag tror att jag uppskattade att försöka rensa ur kontorets aktiva tumlare. Att inte behöva tänka på vad jag skrev utan bara lät orden få komma på pränt via tassaturen.

När jag minns tillbaka i början av mitt dagbokskrivande mot  idag känner jag en stor själslig skillnad. Då var jag nog fylld av mycket självförakt bland annat p.g.a allt jag inte kunde förmå mig att utföra. Samtidigt blev föraktet en slags inre drivkraft som oftast fick mig att inte förlora, det är nämligen det värsta som kan hända en tävlingsmänniska. Speciellt om man är en MYCKET dålig förlorare.....censuren säger att inga namn får nämnas och det tackar jag för!

I samband med att drivkraften försvann hamnade jag mer och mer i en slags tung sorg, tyckte jag gjorde allt som läkaren (L) sagt och ändå hade jag inte blivit frisk. Någon sa till mig; Det L sa var bara olika exempel, meningen var nog att du bara ska göra sådant som passar dig!

Jag vet, jag är naiv. Själv hade jag gjort allt som L gett som exempel och likt en lydig elev bockat av allt efter hand. Gissa om det blev snopet när alla 100% friskhetstecken uteblev. Så här i efterhand åker faktiskt båda mungiporna automatiskt upp. Antar att jag efter några år ligger dubbelvikt och kiknar utav skratt när jag läser detta.

I takt med att sorgen avtog blev det även enklare för mig att faktiskt acceptera nuläget. Att jag med min vilja lever ett liv som min kropp inte kan göra. i alla fall inte än. Men snart! 

Nu lever endast tomheten inuti mig, Herr Å kommer titt som tätt på besök men jag kan hantera honom bättre. Har i alla fall lyckats kartlägga hur hans rutinrundor ser ut och det underlättar en hel del. Svårare är det med kroppen, den lever som sagt sitt eget liv. Själv känner jag mig aldrig stressad men av någon mystisk anledning anser sig min kropp vara det. Tydligen har min kropp mycket långtråkigt och roar sig då med att ha stresspåslag mest hela tiden. Vilket gör det mindre roligt för mig eftersom det är jag som får ta konsekvenserna. Som bl.a Herr Å:s djävulusiska släktingar. Saknar fortfarande förmågan att läsa längre stycken och se filmer med både ljud och handling. Det råder en hel del brist på både spännande och roliga stumfilmer både på TV och bio....Tidigare i livet älskade jag  överraskningar och föga förvånande tycker även Herr Å om såna. Speciellt plötsliga frågor. Misstänker att det är för att dessa kan ge så roliga och annorlunda svar från en som plötsligt drabbats av afasi och dirigentförmåga.

Tidigare saknade jag mig själv väldigt mycket, så som jag var innan viruset åt upp alla mina egenskaper. Riktigt så känner jag inte nu, att jag måste återgå till att vara i samma status som innan. Förresten så skulle det vara en omöjlighet ändå, alla erfarenheter oavsett bra eller mindre bra sätter sin prägel vare sig man vill eller inte. Omedvetet har en liten förändringsfrö såtts, som kanske under en och även flera andra processer får fröet att gro och växa.

Ett tag tyckte jag att mitt sinne för humor kunde skymta fram lite då och då. Visserligen kunde den vara både lite svart och galgartad av sig, men jag uppskattade den och kunde stundvis skratta gott. Min älskade kunde tycka det var lite rolig ibland men inte SÅÅÅ roligt.

I dagsläget känns det som om processandet har städat bort det lilla uns humor som existerade och faktiskt vågade ge sig till känna. Saknar mitt glada och humoristiska jag. Vem vet det kanske bara var jag som uppfattade mig så innan. Här borde jag ha LOL men icke sa nicke.

Häromdagen sa min älskade B2; Mamma, hur lång tid ska det ta innan du blir rolig igen? Du vet så där som du brukade vara? Tidigare när B2 varit arg på mig har denne oftat skrikit; Du blir ju aldrig frisk ju! Det gjorde ont i mig.

Trots den underbara semestern så var det skönt att få komma hem, att få sova i sin alldeles egna säng igen. Annat var det förr när jag var yngre, då var det aldrig några problem med spontana övernattningar på vänners soffor eller fåtöljer. Inte att förglömma alla konstiga sovplatser jag haft under en och annan backpacker resa. Då var jag nog inte lika rädd för diverse "husdjur" som jag är nu, idag räcker det att jag blir överraskad av en skalbagge som hamnat på fel sida om vår ytterdörr.

När det gäller smådjur kan man nästan tycka att man borde ha vant sig med åldern, för mig är det uppenbart att det blivit precis tvärtom. Men jag försöker skärpa mig när B1 och B2 är i närheten, vill ju för allt i världen inte överföra min rädsla till dom.

Äntligen har jag fått sitta vid havet och bara njuta av utsikt, havsdoft, stillheten, tystnaden, sand, snäckor, saltvatten och sol. Helt underbart, B1 och B2 gjorde sandslott, letade krabbor, sjöstjärnor och badade så det stod härliga till. Men sedan inträffade det oundvikliga B2 fick syn på en liten manet, badandet upphörde helt och det hjälpte inte att det var en helt ofarlig en. Istället övergick vi till att plocka snäckor och mumsa på jordgubbar.

Det kändes nästan som man ägde hela stranden, närmaste badgranne befann sig säkert 300-400 meter bort från oss. Ännu längre bort åkte små minibilar runt för att hålla respektive jättedrake kvar i luften. Sanden var på sina ställen ömsom sammetslen och kompakt. Längtar redan tillbaka.

Resan dit gick faktiskt över förväntan, sov visserligen mycket på vägen dit och så gott som hela dagen efter ankomsten. Men kunde stundvis umgås med både B1 och B2. Innan avresan försökte jag mig på att hjälpa till med packningen. Hemma tyckte jag att det gick ganska hyffsat, väl på plats upptäckte jag att det saknades 4 badlakan 2 mindre handdukar, 3 underlakan och 2 påslakan. Min älskade fick ganska omgående ge sig ut för att investera ovanstående.