som heter duga fick jag i dag av min älskade. B2 har mycket spring i sina ben, önskade att vi för dagen hade svängdörr istället för en vanlig ytterdörr...Vågar inte ha ytterdörren öppen då risken är alldeles för stor att vi ofrivilligt blir med katt. Även dörrklockan har gått varm hos oss....precis som Herr Å

Plötsligt kom min älskade och sa att klockan nu fanns i städskåpet. Själv förstod jag inte vilken klocka och varför den skulle läggas undan. Min älskade såg hur jobbigt jag hade varje gång dörrklockan ljöd...så denne monterade ner den helt och hållet.  Jag kunde inte annat än dra på mina stela mungipor....

Sent i går eftermiddag dundrade Herr Å in med bekanta. Han stod beredd i morse och inväntade att jag skulle kliva upp ur sängen. Undrar om det är så här det känns att ha tonårshormoner, ena stunden känns det bra för att i nästa bli mindre bra. Lite åt Dr Jekyll och Mr Hyde hållet...

Min älskade har bokat en stuga/hus i Danmark, nära havet  =)   blev det i alla fall. Dessvärre gick det inte att boka någon strand utan skräniga fåglar och andra varelser.

Denna morgon blir det till att unna sig en mjölk med kaffe, tji får du Herr Å...

Alla barnen är ute sedan länge. Min älskade tvättar medan jag själv har suttit och lyssnat på JL´s skiva. Faktiskt den är alldeles underbar för mina öron och kontor.

Önskar jag kunde få min kropp att gunga med i musiken (minns inte hur Fru F beskrev det men kan se hur hon graciöst svävar runt där på sitt vardagsrumsgolv) istället för att förbli lika stel som en fryst fiskpinne. Så småningom ska väl även min kropp kunna tinas upp....

I dag har jag övat på att gå ut utan att ha något riktigt ärende att uträtta. Kändes något konstigt att vara på väg men utan något egentligt mål. Hittade en parkbänk som var ledig och där satte jag mig. Minns inte hur länge jag blev sittande där men efter en stund kom jag på mig själv med att faktiskt njuta. Trots att jag inte hade något att sysselsätta mig med kunde jag ändå tycka att det var riktigt behagligt att bara sitta och titta på omgivningen.

Nu gäller det att påminna sig själv om att njuta av det här i dag, i nuet för man vet inte när nästa gång infaller. Bättre att bli ordentligt glad när det inträffar än att vara frustrerad av besvikelse att inte kunna hålla fast vid sin åternyfunna förmåga. Så självklart men så svårt att komma ihåg när man befinner sig på fel sida om måendet. Och det även fast man har snälla, omtänksamma bloggvänner som stöttar och påminner en flera gånger om..

dock inte mer än vanligt i mitt kontor. Däremot försvinner internetuppkopplingen lite när som helst, roar sig med virtuell roulette kanske....

Tar ett tag för mig att lyssna igenom JL´s senaste skiva, har inte klarat att lyssna på vissa av hans låtar. Antar att jag behöver ge allt lite mer tid innan jag kan ta till mig intryck. *skratt* minns att jag skulle citera något men inte från vem eller vad, bara att det var med något trevligt. Ska nog vara lite mer miljövänlig idag, struntar helt i att stryka klänningen som jag tänkt ha på mig. På så sätt sparar jag både el och tid. Om man ser en skrynkligt klädd kvinna med stora otympliga hörselskydd som hasar sig fram med omaka olikfärgade tofflor på fötterna, ja då är det bara jag.

Trött, men det är alldeles för fint väder för att stanna inne och vila. Är nog lite uppskruvad för att kunna få ro till det också.

Min älskade tänkter försöka komma hem tidigt, ska försöka varva ner tillräckligt mycket så jag kan vila en stund. Vill så gärna vara i någorlunda skick då jag lyssnar på en ny skiva för första gången. Risken är stor annars att jag reagerar starkare på vissa instrument eller vissa tonarter och då är det kört....att kunna fortsätta lyssna....

Snart är det min och den älskades bröllopsdag, har börjat tappa räkningen för länge sedan känns det som. Vet att det passerat Tenn men minns bara inte när. På något sätt är den tiden otänkbar, tycker det är jätte lång tid att försöka se framåt, planera o.s.v Helt plötsligt inser man att precis samma antal år har man varit gift.....Själv upplevar jag inte att vi tillbringat så många år tillsammans och det tar jag som ett positivt tecken i vårt förhållande. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan, tidsperspektivet blir på något sätt så obeskrivbart......Vi ska försöka ta oss till en någorlunda lugn restaurang och fira den med älskade B1 och B2.

Är trött men alldeles för osalig för att ha någon ro till att vila....Till och med fåglarnas kvitter får mig att gå i bitar....så det blir till att gå med mina stora hörselskydd inomhus...Jag förmodar att jag kommer skratta mig halvt fördärvad när jag läser detta om något år, då man ser en inre bild av sig själv hasandes fram med knallröda megaskydd och svärandes åt små söta vårfåglar....

Längtar bort till min drömstrand

Knappt 2 dagar tillsammans med B2 blev alldeles för mycket.....Liten B2 har varit sjuk men pratar så gott som oavbrutet. Mitt kontor är i stort behov av stillhet så denna kombination var inte den bästa, i alla fall inte just nu. Jag vet att det så småningom kommer att bli bättre med både kropp och kontor. Behöver väl knappast nämna att Herr Å med sina otrevliga släktingar är på visit. Trots det känner jag ett slags inre ro, inte alls frustrerad, upprörd eller irriterad över besöket. Jag vet OCH förstår varför de är här nu, tar det som ett tecken på att jag börjar få lite mer kontroll över kroppen och knoppens reaktioner. Inser att det inte är jag som gör något fel...

Det vet jag ju nu, att jag faktiskt duger och är en bra människa, inte minst av allt att jag är lika värdefull som alla andra...fast jag för tillfället inte orkar så mycket....För det är ju jag som person som är värdefull även om jag nu är lite Borttappad. Måste påminna mig om detta, nästan som ett mantra, det är en sak att uttala och en annan att verkligen känna att det man säger även stämmer överrens med sin känsla.

Tänker nästan lite som Alfons Åberg, men istället för Stick du stygga spöke för du finns inte! ...tänker jag Stick du stygga hyresvärdinna för alla dina ord är bara påhittade!  Känns bra att veta roten till min dåliga självkänsla, vet vad jag har att arbeta med när jag blivit så stark att jag kan återgå till mitt jobb igen....En utmaning i dubbel bemärkelse kanske man kan säga...