...och jag håller äntligen så smått på att acklimatisera mig till vardagen igen. I samband med skolstarten är det så mycket annat som kommer till, inte bara det där med att passa hämt och lämntider. Läxor, gymnastik, matsäck, föräldramöten m.m Sedan tillkommer då barnens sportaktiviteter...

Det märkliga i det hela är att kroppen och kontoret blir helt hispiga av detta, trots att det mesta ligger ute på "entreprenad". Själv försöker jag få alla mina lösa delar att samarbeta så pass mycket att hämtning och matlagning kan utföras under samma dag. Tror att jag lyckades med det en dag i förra veckan. Visserligen stod middagen inte på bordet förrän halv åtta på kvällen, men jag lyckades i alla fall. Antingen har B1 fått hämta B2, vilket inte alltid är så lyckat....men då har jag kunnat laga middagsmat utan krussiduller. De dagar jag hämtat B2 själv har jag inte fått kontor och kropp till att förmå sig att delta i någon matlagning.

Varför ska det vara så seeeeegt? Gå så lååååångsaaaaaaaaamt att bli hel igen? Orka det som är så självklart att utföra under en helt vanlig dag....

Min älskade måste verkligen älska mig väldigt mycket, som orkar med både en borttappad treien maka och allt annat...Mina älskade B1 och B2 som tvingas stå ut med en borttappad mamma som mestadels irrar omkring med huvudet under armen...Jag älskar er jätte jätte mycket även om jag inte kan känna det...än...

Trodde att jag var tillräckligt mentalt förberedd på att möta verkligheten efter semestertiden. Så här i backspegeln blev det på tok för mycket. Absolut inte för mig men däremot för både kropp och kontor. Kontoret har varit väldigt trött medan kroppen har passerat ytterligare en gräns.

Min sömn är helt ur balans nu, det är en sak att vakna tidigt om morgonen en annan att bara kunna sova någon timme i taget nattetid. Trots avsaknaden av flera dagars sömn är kroppen uppe i varv och förmågan att utföra något vettigt är = 0

Helgen har gått åt till att försöka få kroppens inre att varva ner så den blir mer avslappnad. Promenad i rask takt var då inte rätt taktik...Använt öronproppar och hörselskydd samtidigt vilket fungerade bra mot yttervärldens ljud men inte mot mig själv. Kroppen blev rädd och hoppade till av min harkling, detta i sin tur fick kontoret att skrika högt. Vem var det som fick ta emot smällarna, jo jag!

Kommande vecka kan bara blir bättre...om inte annat så går det över om en sisådär 100 år

Min älskade ringde nyss och meddelade att denne är på hemgång.....

B1 ville köpa en viss sorts skolkalender men vägrade att åka iväg själv. Tänkte att då B1 vet vilken affär den finns i så går det nog både fort och smärtfritt att följa med. Speciellt om vi åker tidigt och så kan jag även passa på att hämta hem B2 på hemvägen.

Samtliga var hemma vid 13-tiden och jag somnade omgående. Efter någon timmes sömn vaknade jag av att ytterdörren smälls igen...B2 med vänner på väg ut ur huset för att lika snabbt komma in igen.

Önskar jag kunde säga att det är en mindre bra dag i dag. Men det kan jag inte....eller kanske inte vill...? Vet inte vilket som stämmer men trots att jag mått mycket sämre än nu så kan jag bara säga att idag känns det skitdåligt. Usch, jag vet, det låter illa och är väl medveten att det finns de som har och mår mycket sämre än jag....Men just nu är jag oförmögen att tänka så eller rättare sagt min empati är på villovägar, tyvärr....

Jobbigt med en ständigt närvararande och intensiv Herr Å med alla sina illasinnade släktinga, kusiner och fan hans mostrar....Inte lätt när man saknar simultankapacitet...att försöka tänka på andning samtidigt som det osaliga kryper i en....

ropar kontoret efter medan kroppen vill vandra som en osalig ande. Har försökt förklara att osalighetskonferensen upphörde för länge sedan och att övriga deltagare har flygit sin kos.

När B2 skulle gå till sängs igår började denne tänka på döden. Att farmor och farfar är lite till åren och kanske ska lämna jorden snart. Det blev till att samla ihop kropp och knopp och göra sig så liten det gick bredvid B2. Det var ju ganska många som skulle få plats i dennes säng. Herr Å med kusiner och det osaliga vägrade att vänta utanför rummet tills treien mamman hade tröstat sin älskade färdigt.

Försöker att inte tänka på det som behöver göras idag, kom på kontoret att göra det i morse vilket retade kroppen till vansinne och gjorde att denne fick en adrenalinchock. Med andra ord en spännande morgon....

Herr Å:s kusiner anlände tidigare under dagen........

Gissar att det var därför Herr Å lät mig få sova en stund så han kunde ringa efter förstärkning. Min älskade B1 fick hämta hem B2 från fritidset. Innan allt detta lyckades jag ta mig iväg till apoteket.

På väg hem råkar jag träffa på någon jag känner, så typiskt att det sker just idag då jag tvingas bära mitt huvud under armen. Det hela slutar med att jag får en lapp med datum och klockslag för fika, "det var ju så länge sedan" sa den ytligt bekanta....Just nu känns det mycket jobbigare att ringa och avboka mötet än att genmföra den. Konstigt, eller hur... när förnuftet vet att det är precis tvärtom....Måste ut och hämta luft och släppa det osaliga lös...

Sent igår eftermiddag kom alla mina älskade hem. Efter en mycket snabb puss och kramvälkomnande började den äldste fara fram och tillbaka mellan bilen och huset med packningen. Med tanke på allt de haft med sig kunde man tro att de varit borta i veckor. Även B1 och B2 for runt men i hela huset, pratade i mun på varandra undrade vilka vänner som ringt, någon post som kommit, om jag sett till en specifik ägodel som de inte kan hitta...

Efter mindre än en kvarts samvaro med mina älskade gav både kropp och kontor upp. Antar att kontrasten mellan min ensamma helg och vanlig familjehelg blir för stor. Kändes som om kroppen fick en adrenalinchock som heter duga, osaligheten infann sig snabbt liksom kontorets bristande förmåga att kunna prata, låter som om jag har afasi. När jag äntligen kom mig för att hämta hörselskyddet så var det en aning försent. Herr Å hade redan dykt upp.

I går infann sig en viss ro i kroppen. Trots det vackra vädret lyckades jag mota bort Herr Å som mer än gärna ville att jag skulle beakta alla "passa på" saker utomhus.

Istället gick hela dagen åt att smådona i hemmet. Detta bestod i att ta ned en gardin, stryka en ny och slutligen på kvällen få den uppsatt i B1:s rum. I friskt tillstånd är detta mer än absurt, att det ska ta en hel dag att få en sådan simpel enkel sak gjord. För mig, idag är detta ett stort steg framåt då jag lyckades påbörja och slutföra något utan att gå över gränsen.

Kontoret försöker sortera upp vettiga funderingar och insikter och klä de i bättre formuleringar. Får återkomma till det när och om kontorets back up fungerar...