Medan jag lyssnade på "Stay with you" kom jag på vad kontoret ville ha sagt tidigare. Det har med min nya image att göra, min duktighetslista blir nu lite längre.

Det lilla förändringsfröet har omedvetet växt till sig och tillåter mig att våga vara beroende av någon annan. Det är inte lika smärtsamt och jobbigt för mig att se hur min älskade far omkring mellan heltidsarbete och alla andra nödvändiga göromål som min kropp inte klarat av att utföra under dagen eller gångna veckan. Eller att ta emot hjälp av grannar och bekanta med hämtning och lämning av barn till skola och aktiviteter.

Aha, se där, ytterligare en duktighet ger sig tillkänna! Nu vågar jag faktiskt säga det ljudligt och inte bara skriftligt, att jag inte orkat eller kunnat utföra saker. Rättare sagt trots min vilja har kroppen inte orkat förmå sig. En annan sak som jag slutat upp med, i alla fall nästan helt och hållet, och det är att sparka på mig själv när kroppen redan ligger ner.

Nej nu får jag se till att sluta upp med allt duktighets skryt innan jag blir en enda stor mallgroda.  

lite pö om pö. Har precis kommit på att det är ganska kul att göra det. Min älskade har under en längre tid saknat ett speciellt klädesplagg, för mig är det ett vanligt svart linne.

Gissa om jag blev glad när jag hittade det idag, visserligen i min garderob men ändå. Fast jag måste nog erkänna att jag samtidigt blev lite besviken. Trodde att jag äntligen hade lyckats hitta något nytt till mig själv längst in i garderoben som jag glömt bort. Funderar på hur mycket linnet kan vara värt i hittelön......

...Å andra sidan så är det ju jag som roar mig att sortera tvätten...ska nog bara vara som en svensk tiger, kan ju annars åka på att böta istället...

Ska återgå till packandet och även försöka hinna med att njuta så mycket av "JL:s" underbara röst så länge det går.

i mitt skrivande, igen. Upptäckte att jag under Juni månad hann med 12 dagboksanteckningar. Det är många dagar kvar i Juli månad och jag har redan lyckats fylla hela föregående månads kvot. Så nu blir det ett uppehåll tills jag kommer tillbaka från turnén.

Det känns okej, nu äntligen accepterar jag att min energi inte räcker till med allt jag vill göra. Rättare sagt med allt jag är van vid att ta för givet att kunna göra. Jag har förlikat mig med att min vilja inte har något som helst att göra med kroppen. Att det inte alls har något att göra med att jag inte försökt tillräckligt mycket. Det kanske stämmer, ändå, det L sagt till mig. Att det är precis det jag gjort, försökt för mycket lite för länge.....

Numer tar jag det lugnt när jag passerat gränsen, ser det inte längre som ett personligt nederlag. Tänker mer; Jag försökte och kanske går det bättre nästa gång.

Jag saknar många av mina tidigare aktiviteter, bl.a det sociala livet, att umgås med vänner över stora gemensamma middagar. Men precis som mycket annat här i livet måste det sättas i perspektiv mot andra värdefulla saker. Mina nära och kära! Nu prioriterar jag att ha ork och energi till att kunna umgås med B1 och B2 längre än 5 minuter i taget. De har lärt sig att jag bara kan prata med en i taget och att övriga i rummet måste vara tysta eller viska till varandra. Både B1 och B2:s vänner har vid det här laget vant sig att se deras mamma hasa runt i olikfärgade tofflor och med knallröda hörselskydd på huvudet. B1 med vän har målat dit smiley gubbar på båda kåpor.

Jag har blivit klokare, både känsla och förnuft vet att man inte är mer oduglig eller mindre värd för att man inte har kvar förmågan att göra det man alltid varit van vid att göra. Mitt förnuft vet det till 100% känslan däremot måste fortfarande påminnas en och annan gång. Men det går åt rätt håll, det är det som räknas.

ville få något på pränt och lydigt satte jag mig framför dagboken och loggade in. Med skräckblandad förtjusning läste jag det omtänksamma meddelandet som lämnats på min sida. Har visserligen vant mig vid att det finns några som läser mina anteckningar, men jag vet vilka de är, mina bloggvänner som stöttar i vått och torrt och då känns det helt okej.

Förtjust blev jag av omtänksamheten och tips om kroppens brist på mineraler. Äter rosenrot (Tack annan) nu och upptäckte att man kan kombinera den med "glömt namnet roten" för att få det ultimata resultatet. Nyligen sa någon att man faktiskt kan ta fler än 1 per dag vilket jag gjort hitintills. Så det ska jag också börja med, att ta fler än 1 rosenrot. Mineralbrist lät intressant, ska läsa lite mer om det, låter mycket logiskt tycker jag.

Skräcken infann sig när det stod något om att bloggar oavsett om de endast är avsedd för privat dagboksanteckningar, uppdateras på annan sida än här. Genast gömde kontoret undan det som den tidigare vill få på pränt, försöker förnimma det men tumlaren går på alldeles för högt varvtal nu. Ledsen Hetch/Hatch/Hotch (?) ditt omtänksamma meddelande försvann p.g.a en simpel feltryckning av mig. Tyvärr.

och jag har lyckats sova ända till klockan halv elva. Klappar mig själv på axeln och tänker duktigt gjort, behövde nog den sömnen. Nu när jag ändå har lilltån inne på ämnet duktighet så måste jag ju passa på att åtminstone  få försöka att skryta lite mer.

Jag har under den senaste veckan lyckats låta sängen vara helt hygienisk, alldeles OBÄDDAD i ca en vecka. Inte illa, eller hur? Duktigt med tanke på att kroppen nu tycker att det är ganska okej.

Visserligen hasar jag fortfarande omkring i mina tofflor men numer är det helt okej att hasa runt i hemmet med helt OMATCHADE, på vardera fossing.

Framsteg, framsteg. Det kanske inte är så tokigt att vara duktig ändå. En helt ny erfarenhet för mig...I alla fall för en som tidigare i livet bara strävat efter att försöka duga, målet var bara att försöka vara precis lika normal och duglig som alla andra medmänniskor är.

Processen gjorde att jag hamnade i reptilstadiet som i sin tur fick mig att hitta gamla dagboksanteckningar. Detta fick mig att bli lite klokare. Tycker jag då.

Alla människor är värda lika mycket, man begränsas av vad andra tycker att man klarar av eller anser sig ha rätten att tycka vad någon annan är värd som person. Som barn förlitar man sig på att det vuxna säger är sant, allrahelst om det är ens egen förälder som står för uttalandet.

För ett tag sedan införskaffades en router till hemmet, det lät vettigt när min älskade förklarade att den kunde låta mig få sitta med datorn i lugn och ro i skrubben, utan en B1 och B2 bankades på dörren för att påminna mig om deras tur.

Den ställde till en massa problem, visserligen fungerar uppkopplingen skapligt nu men vitsen med router ska väl ändå  vara att inga sladdar behövs till övriga datorer för internetåtkomst. Hos oss måste en drygt 20 meters kabel dras från routern och vidare till den plats där man behagar sitta med den bärbara datorn. Trots att kabeln är vit till färgen och väldigt synlig så snubblar jag titt som tätt på den. Är inte helt säker om det är mina hasande toffelsteg som egentligen är boven i dramat. Fördelen med kabeln är att det är lätt att lokalisera datoranvändaren, följ den vita kabeln!

Det verkar som om kontoret hade en massa saker på lager som ville ut via tassaturen. Och det utan min vetskap. Eller så  är jag är inne i andra andningen. När jag var yngre och löptränade ofta så inträffade det, andra andningen som det kallas (tror jag). Den känslan är obeskrivbar men hur jag än försökt så är det den enda gången jag befunnit mig i den.

Bäst att ta tillfället i akt och försöka skriva ner det som vill komma på pränt innan det är dags att ge sig iväg igen. Har inget direkt inplanerat vilket känns bra. Jag har nu lärt mig att det faktiskt fungerar att ha semester utan att ha förbokat och organiserat precis allt i detalj. Himlen faller faktiskt inte ner för en sådan sak. En väninna har bjudit in oss till sitt landställe precis när som helst. Några mil därifrån har även min älskades vän erbjudit sitt landställe för både kortare och längre besök. Som det ser ut nu ska vi först och främst hälsa på min älskades släktingar, sedan får vi se. Antar att väder och vind har en viss betydelse oxå.

Det är nog en hel del förändringar som skett här hemma, ett förändringsfrö som obemärkt vuxit till sig och helt plötsligt gjort sig synlig för mig. Jag har nu förstått att jag har eller åtminstone hade ett stort kontrollbehov. T.ex har påslakan, underlakan och örngott alltid haft egna bestämda platser i linneskåpet och de har även blivit enhetligt vikta. Så vill jag ha det och det gäller även med köksredskap (och allt annat oxå), var sak på sin plats.

Min älskade delar då naturligtvis inte samma uppfattning som jag, vare sig när det gäller sakers bestämda platser eller sättet som de viks på. Innan viruset var detta inget större problem för mig. De gånger som de råkade bli lite "tokigt" i linneskåpet så var det ju bara att rätta till det. Men efter viruset....då var det inte nådigt för kroppen. Hispig var nog bara förnamnet på min reaktion. Inte blev det bättre när min älskade tömde diskmaskinen och senare kom och frågade mig var vissa köksredskap kunde tänka befinna sig. För att göra kökslådorna och skåpen lite mer spännande så hjälpte även B1 till att tömma maskinen. Ibland fick B2 den stora äran av B1 att assistera vid en och annan tömning.

I början av viruset var både jag och kroppen i upplösningstillstånd och det var inte alltid jag orkade återställa sakerna på respektive plats igen. Oftast var det nog så att jag inte hann med deras tempo.

Så vad har då detta lilla förändringsfrö gjort för underverk med mig?

Vid ett av alla tillfällen när jag skulle återställa köksredskapen efter B1 och B2:s insats, kom jag på mig själv att jag faktiskt ratade deras hjälp och indirekt talade om att det inte dög. Jag är tacksam att de inte var närvarande alla gånger jag gjorde detta. Detta lilla frö har nu gjort att jag uppskattar allas insatser mer och att saker hamnar på lite udda ställen gör ju vardagen bara lite mer spännande! Under denna period har jag ju själv bidragit med en och annan konstighet.