???

Något hände och plötsligt försvann alla mina tankar som jag med mycket möda lyckats få ned via tassaturen....gör ett nytt försök senare

2007-06-09 

Min älskades bekants pappa dog för en tid sedan och denna händelse fick igång tanketumlaren i mitt kontor på högvarv. Nej det är inte själva döden i sig som berör/de mig. Utan mer allt det som sker runtomkring själva en persons bortgång. Människor som sörjer, alla vackra ord om den saknade.....underligt egentligen, att vi i levande livet är så återhållsamma med att ge varandra uppskattande ord för det vi tycker om hos personen i fråga. Synd, tycker jag.

I början av mitt "virus" som läkaren påstod var utmattningsdepression (vilket jag inte alls trode på och skulle motbevisa) fick jag för mig att bara jag klarade av att göra vissa saker så skulle jag bli frisk igen och kunna börja jobba. Nej jag skojar inte, det var på fullaste allvar! Suck, ja, jag vet! Om jag har svårt att föstå det nu så är det ännu svårare om något år när jag läser detta igen. Var helt övertygad om att jag inte försökte tillräckligt mycket. När mitt tillstånd blev värre fick jag för mig att jag måste gjort något förfärligt och mitt tillstånd något slags straff (ja, jag misstänker att jag skrattar vid det här laget, vill bara påminna mig själv om att dåvarande period inte går att förklara, jag skulle ändå inte förstå mig själv och mitt irrationella agerande)

Minns att jag av någon anledning ringde min far, talade om att jag aldrig kunde bli den dotter han vill ha. Tackade honom för att han en gång i tiden fanns där när jag behövde det som mest och att jag alltid kommer vara tacksam över det. Tystnaden i andra änden berodde nog på chocken att höra min röst efter så många år, inget mer sades efter det. Nej, och inte kunde jag gå och jobba dagen efter, heller....*L*

Önskar att jag inte är så omständig när jag ska berätta eller skriva om saker och ting, har alltid varit det och kommer nog så förbli.

 Måste ladda upp mina batterier.....

Dödsfallet fick mig att tänka på min relation till min far, tiotusentals ord far omkring i osorterad ordning. Hur får man ihop dessa till meningar? Efter en tid förstår jag vad jag tänker, förklarar för min älskade som inte förstår något av vad jag säger eller menar. Funderar vidare och till slut blir det nytt försök, denna gång går det bättre men min älskade är tveksam till mitt ställningstagande. Kan inte riktigt förstå varför, är medveten att jag saknar allt vad empati är, alla andra känslor för den delen också. På något vis känns det ändå helt rätt, att detta är något som jag även skulle ha gjort i 100% friskt tillstånd, att det inte beror på en viss labil inverkan på min kropp och kontor.

Ärlighet har alltid varit A & O för mig, möjligt att jag är något åt det för mycket nitiska hållet när det gäller en sorts typ av "hyckleri" personer. De som säger en sak men inte vågar stå för sin åsikt utan hellre förnekar vad de tidigare sagt och plötsligt säger något hellt annat, då för egen vinnings skull. Falskehet kanske är en bättre beskrivning....? Har en känsla av att jag är ur spår igen....Suck.....

Får återkomma igen, kontorets tankar vill inte samarbeta med tassaturen...

Ny dag, fredag sägs det och jag hoppas att jag får på pränt det jag vill bli av med.

Anhörig ---> Relation---> Juridisk ---> Falskhet?

Det har gått alldeles för lång tid mellan min och faderns mycket sporadiska kontakter. Ser man till livets alla omständigheter så är det antingens ingens fel eller lika mycket bådas. Själv ser jag det som har hänt har hänt och vi gjorde så gott vi kunde då. Tid, engagemang, ork/energi räcker knappt nu till mina älskade, hur lång tid kommer det att ta tills ovanstående även finns till för vänner, släkt och bekanta?

Har funderat klart och kommit fram till att det är försent att försöka skapa en far/dotter relation. Även om jag jätte gärna skulle vilja ha en, det saknas för mycket för att kunna få till en naturlig sådan. Som person fanns han där, visserligen vid ett fåtal gånger, men det räcker då det betydde mycket för mig. Jag beundrar hans styrka, att själv skapa/bygga upp både företag och hus. Men som en far är han bara på ett papper, juridisk sett.

Släktskap är inget man kan häva, närmast man kan komma är att avsäga sig sin arvsrätt. För mig känns det inte rätt (falskt/hyckleri, hittar inte rätta ordet) att ärva från en far som för mig känslomässigt inte är en sådan. Detta beslut innebär absolut inte att jag i framtiden inte vill umgås med honom, men då som en nära bekant/vän.

Min älskade tycker att mitt beslut är alldeles för drastiskt och slutgilltigt (?) på något sätt. Håller med om det sistnämnda (?) och faktiskt så sörjer jag lite över det, sanningen att det helt enkelt inte finns något hopp om en far/dotter relation. Om jag fortsatte hoppas skulle jag bara ljuga inför mig själv...

Att det skulle ta så många dagar att få ned detta på pränt, trodde jag inte. Men jag har en känsla att jag inte riktigt har koll på vad jag egentligen fått ned. Fast å andra sidan är väl huvudsaken att jag själv förstår....vilket jag iof gör nu, frågan är om jag gör det om något år?

Känns nästan som om jag biktat mig....

2007-06-15

Svullna händer och fötter och det utan att ha en "bulle i ugnen" *L* kan tänka mig hur olidligt det måste vara för alla höggravida i denna värme.

I dag blev jag ordentligt överraskad av en väninna. Hon ringde tidigt och undrade om vi inte kunde ta en liten promenad då hon hade sin lediga dag. När vi sågs hade hon gjort iordning en picknickkorg med lunchmat och dryck till oss båda. Jag vet även om jag inte direkt känner det, att jag är överväldigad av hennes omtanke och stöd. Hon hade till och med valt ut en promenadsträcka där det inte var så bullrigt med olika ljud. Det med hänsyn till att min kropp får en massa stresspåslag av hastiga ljud eller olika ljud samtidigt.

Passade på att hämta hem B2 på vägen, om det inte vore för kläderna så skulle jag inte ha känt igen mitt eget barn. Hela ansiktet var målad med en tjock penna. Frågade varför detta när vi tidigare har diskuterat att jag inte är förtjust i att man målar på kroppen. Är tveksam till ämnena i färgpennorna som går in i huden. B2 svarar mig raskt - Men mamma jag har vuxit så mycket nu att jag gått från ett snällt barn till ett mer busigt. Du vet, ett äldre barn som gör saker som man vet att man inte ska men  ibland glömmer bort.

Minns inte vad jag svarade men just nu går mina tankar till Godismalen....och kakmalen ska väl inte heller glömmas bort *L* De är ena busiga rackare det.

gör jag och det utan att skämmas ett dugg! Känns som om det är en mer godtagbar förklaring när okända verka märka att alla fåren inte ser ut att vara hemma hos mig, uppe i kontoret då så att säga.

Igår kväll fann min älskade en tom kastrull i frysen (?) Med all säkerhet var den ren från början och om det skulle ha funnits illasinnade bakterier på den så har de garanterat frusit ihjäl för länge sedan. Så nästa gång jag saknar en kastrull och inte kan finna den så är det med andra ord frysen som är den skyldige boven. Man lär så länge man lever..

Har kommit på att B1 är frustrerad över att B2 kan så mycket engelska då denne är några år yngre. Försökte förklara för B1 att det är tack vare B1 som B2 kan så mycket, att B1 ska vara stolt över att ha lärt sitt yngre syskon så bra. Får se ifall det lugnar sig lite...

Ännu en varm vacker och alldeles underbar dag.....

Skulle njuta mer om kroppen inte blivit med biverkningar, svettningar och åter svettningar. Hela jag skulle behöva vara inlindad i en slags wettex förpackning, något som absorberar vätska snabbt och dessutom är luktfri.

Om jag och symaskinen hade blivit bästa vänner från första stund vi sågs, ja då skulle jag redan vara ute på långpromenad.

Hör hur B2 skojar med B1 som inte är lika förtjust över dennes tilltag. Båda pratar mycket engelska hemma...än värre är att de förstår desto mer. Tyvärr kan vi vuxna inte längre använda språket för att kommunicera  "ömtåliga barnaöron" saker. Blir till att så småningom lära sig ett nytt språk misstänker jag, portugisiska är vackert liksom italienska, spanska är bra då det är många som talar språket. Måste även komma överrens med min älskade, vilket språk vi ska lära oss.

Tillbaka till verkligheten, måste åter medla fred mellan B1 och B2....

Ett varmt tacki tack till er som skrivit, har inte riktigt tyat läsa eller lämna skvar, skäms men svar kommer, jag lovar.

Oj, verkar som om min verklighet inte riktigt vill synka med den allmäna almanackans. När blev det Juni helt plötsligt...? Det sägs ju att tiden går fort när man har roligt, jag kan avslöja att det uppenbarligen går lika fort när man har mindre roligt också.

Oftast händer det mycket på en gång vilket det gjort här. Det är så många tankar som flyger och far runt alla byggställningar som fortfarande finns kvar uppe i kontoret. Med andra ord är det lite kaotiskt för tillfället, vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja i. Så det får till att bli lite som det vill här i dagboken.

Minns inte om jag skrev ned för mig själv när jag fick en ny medicin. Hur som helst så fick jag det för ett tag sedan ( = (?) kanske något med ca 3-6 månader..eller kanske mer eller mindre..) En dos på morgonen och en på kvällen, rättvist ska det vara. Dagdosen är praktiskt förpackad för 14 dgr,  på baksidan är veckodagarna till och med angivna. Lätt för en med kort eller inget minne alls att hålla reda på att man verkligen tagit medicinen.

Kvällsdosen däremot fick jag i en jätteburk, då den var för stor i förhållande till antalet tabletter och dess storlek hade man fyllt ut den med bomull. Funderade på om de hade lyckats göra tabletterna mindre men inte hunnit anpassa burken än...huvudsaken det inte är tvärtom. Jag menar, för mig och min hals är nuvarande storlek redan lite på gränsen till för stor. Tyvärr bifogades inga praktiska veckodagar med kvällsdosen, antar att resultat blev att jag alltför ofta trodde mig ha tagit den....

Nu har jag blivit ägare till en röd mini Dosett, visserligen inga veckodagar utsatta men den är numrerad från 1-7 och räcker i hela 3 veckor!

Har försökt att skapa lite struktur, av någon anledning har jag väldigt svårt att komma ihåg just detta ord. Får se det som ett slags tecken på att det är hög tid att ordna den saken. Kommer återuppta försöken om någon dag eller så. Under de senaste dagarna har varit som en asp, skillnaden är väl att jag inte tappat något klädesplagg för var gång något fått mig att "darra".

Det är inte ofta som jag tar till de "andra" tabletterna, känns mer som en trygghet att veta att de finns om det skulle bli lite mer ohållbart än vad jag klarar av. Kanske är det bäst före datum, för inte gav de någon mildrande effekt den här gången. Min älskade tycker det är jobbigt att behöva tassa på tå runt mig, föreslog att jag skulle prova på att ordna eget boende under en tid.

Är uppe men inte riktigt vaken än. Frukosten är redan uppäten för länge sedan....Ett tag kändes det som om jag var riktigt gammal, och då menar jag varken kroppsligt eller mentalt. Utan mer utifrån min "lilla efter frukost pillerhög". Smörgås med avocado som pålägg en frukt eller två, därefter intas en fiskoljekapsel (present från en vän) som sköljs ned av en stor klunk fin kaffe. På tur står en något mindre kapsel av psykofarmaka (order från Dr D) och sist men inte minst en ganska liten rund tablett bestående av rosenrot (tips från Annan). Sedan kan jag luta mig tillbaka för att njuta av fin kaffet.