Tror faktiskt att det är första gången som jag känner mig behagligt avslappnad inombords. Till och med min osalighet har gett vika. Plötsligt känner jag av stelhet (värk?) i axlar och nacke, men just nu bekommer den mig inte. Trots enorm trötthet vill jag vara uppe ett tag till. Bara för att få försöka njuta och komma ihåg hur denna sällsynta behagliga känsla verkligen känns inombords. Min känsla och mitt förnuft kanske (äntligen) har börjat kommunicera med varandra, istället för att föra krig om vem som ska bestämma.

Den här veckan blir så rätt den bara kan bli, lyckades pricka in min tid hos tandläkaren!Jag hade inga trasiga plomber, saknade inga tänder eller hade några hål, fick ”bara” en mycket tunnare plånbok efter besöket…Så länge det råder en behaglig tystnad runt om mig, mår kroppen ganska bra. Värre är det när man kommer ut, alla ljud, alla människor som pratar i munnen på varandra, alla olika mobilsignaler som hörs från de flesta håll, enerverande tickandet vid alla övergångsställen, blippandet som blir när kassörerna scannar in de varor som köps, se alla som ilar förbi en, tränger sig före etc. gör att min kropp blir alldeles hispig. Trött, osalig, irriterad, sämre tal och tankeförmåga, för att inte nämna Herr Å:s intensiva besök, ibland tycker Herr Å att han inte är tillräckligt närvarande i min kropp, det är då han tillkallar sina släktingar för utfyllnad. Detta blev jag uppmärksammad på idag, på väg till tandläkaren. Antar att min korta vistelse på annan ort/miljö var en sådan kontrast till min vanliga vardag att skillnaden blev mer påtagligt nu. Hämtade B2 på vägen hem från ”käftis”, blir en sen middag idag, men jag måste vila lite innan jag kan förmå kroppen att laga mat

Gör ett nytt försök att besöka tandläkaren. Besöket förra veckan (tror jag) gick som bekant inte alls bra. Fel vecka, fel dag, och tro det eller ej även fel tid…Förbereder mig, tar sats att ge mig ut i rätt vecka på rätt dag och rätt klockslag. Är glad så länge jag får behålla mina plomber intakta. Blir så dyrt när de "spränger" sönder tanden. Första gången blev jag mest förvånad att det var möjligt, andra gången började jag räkna hur många plombtänder som fanns kvar. Kommer ihåg att jag t.o.m räknade ut hur lång tid det skulle ta mig att spara ihop till resterande tänder. Skulle jag nu mot all förmodan åter pricka in alla fel som går, gör det faktiskt ingenting!

Någonstans därute i nätternas täta dimmor, befinner sig en ensam men mycket cool vampyr som tappat orienteringen helt. Livet fortsätter där borta, på andra sidan där inga dimmor skymmer sikten. En och ett annat moln skymmer för oss alla någon gång, kanske bara för att få en att stanna upp och påminna oss om alla bra stunder. De man faktiskt har haft men kanske glömt bort att uppskatta vid just det tillfället. Den coola vampyren vet att det finns en väg ut ur dimmornas alldeles egna värld, gäller bara att hitta den formel som behövs för att få vägen ut att bli lite mer självlysande. Till det behövs kanske lite tålamod, flertalet försök, ibland kanske utan resultat, lite mer tålamod, varje försök är ändå ett bra försök, lite frustrerad irriterad ilska, kanske…? I så fall väl balanserad, inga personliga angrepp utan endast i ventilations syfte, ännu mer tålamod…Det kanske inte är ett nytt fint ark som behövs, kan det vara den coola vampyren som behöver börja om helt, på +- 0?Kommer ihåg att Egoista skrev några väldigt, väldigt kloka ord. Minns tyvärr inte just nu hur hon formulerade sig men inombords känner och förstår jag innebörden av det kloka rådet. När det börjar ljusna för coola vampyren ska tillfället tas för att leta rätt på just de kloka orden, bland många fler från Egoista.

Försöker packa åt mig själv, behöver inte mycket med mig i klädesväg men uppenbarligen tillräckligt för att det ska kännas som att bestiga Mount Everest. Eller Sulitelma...Ja där är det fint, om man inte blåser bort förstås. Känns skönt att inte behöva fundera var stormköket kan tänkas befinna sig. Alla dessa konstiga tankar som ploppar upp värre än ogräs....Kanske ska ta med mig något block, att skriva ner små stolpar i, om jag nu kommer ihåg blocket....och vad stolparna senare kan tänkas stå för...

Ska resa bort, tyvärr inte tillräckligt länge för att kunna återvända som den person jag en gång var, som jag så innerligt saknar så mycket varje dag...

Ska försöka rensa ut tankarna ur kontoret. Ett försök att bli en aning redigare inför dagens läkarbesök och bereda minnesplats åt det som sägs. Får för mig att det är bättre att börja om, med skrivandet. Börja på ett nytt blankt fint oskrivet ark, istället för att skriva ut det något tillskrynklade skrivblock som redan påbörjats. På något sätt är det kanske ett sätt att försöka smälta det som varit och ta chansen att få starta om, fylld med mer vishet och lärdom att skänka. Jag vet, är medveten om min naivitet som oftast kommer som en blixt från klar himmel. Några exempel: Om man blivit med barn en gång, kan det ju inte vara så svårt att bli det igen…eller..? Efter dryga 4 år gav jag upp både de ihärdiga försöken och hoppet om ett litet knytte. Eller när läkaren sa att jag var sjuk och behövde längre sjukskrivning. Sjuk?! Inte är man sjuk bara för att man som jag känner ett behov av att ta ut några semesterdagar, för att sova ut ordentligt? Första gången som jag använde mig av strutsmetoden, det som inte syns, finns inte. Om jag bara klarar det här så blir allt som vanligt. Tidigare var jag restriktiv med alla mediciner, försökte alltid ”äta” mig frisk. Hjälpte inte det och värken blev outhärdlig gick jag väl loss på en & annan Ipren…kanske lite Treo i värsta fall. Medicinen jag fick utskriven åt jag snällt enligt förpackningens instruktion. Vet nog inte vad jag egentligen förväntade mig innan jag tog tabletterna. När jag väl tagit dem trodde jag att effekten skulle vara densamma som t.ex ovan nämnda piller, fit for fight efter någon timmes verkan. Hoppades nog innerligt vid varje medicinbyte att det verkligen skulle vara så. Vet att det under någon period stod väldigt mycket i dagspressen om placeboeffektens positiva verkan. Jag undrade förtvivlat varför den aldrig infann sig hos mig. Till slut tröstade jag mig med att den säkert gjorde verkan hos någon som är/var i bättre behov av den. Den här gången tog jag dock min naivitet på bar gärning, om jag nu skulle börja om på ett nytt fint ark, skulle det då innebära att jag aldrig känt mig så argt, ilskt, förbannad på situationen att jag inte ägnat timmar, dagar, månader, för att inte nämna allt dyrbart papper åt att bara vomera ut ilskna själviska missnöjen åt alla möjliga håll och kanter. Misstänker att inget av allt detta skrivande innehöll något konstruktivt…Eller är det så att jag inte vill kännas vid hur jag hanterar mina ”missnöjen” här och nu? Att jag undermedvetet vet hur jag skulle göra om jag var frisk, men att jag helt enkelt inte idds gräva tillräckligt djupt, för att hämta upp det jag så gärna vill ha?Är nog dags att börja plocka ihop det som behövs för att komma iväg till läkaren.

Min älskade ringde, kommer hem tidigare, är redan på väg. Känns skönt att veta, blev så otroligt trött efter samtalet....