Själva kvittot på att du aldrig tyckt om mig fick jag först när min älskade B1 föddes. Den är helt obeskrivbar, känslan av den enorma villkorslösa kärlek som jag direkt kände till mitt barn. Med den kärleken kan man bara vilja sitt barn det allra bästa här i livet. Då fick jag kvittot! För om du tyckt om mig skulle du aldrig ha burit hand mot mig, inte kallat mig värdelös, oduglig, IQ-befriad, den fulaste djäveln som går i ett par skor, ful som stryk, hopplöst fall p.g.a mina gener, anklagat mig vara orsaken till din första skilsmässa, hur mycket tid och pengar jag kostat dig. Något som förundrar mig är, vad som fick dig att tro att jag vid 5 års ålder visste vad innebörden av ordet uppkäftig betydde och dessutom var det medvetet mot dig. Sanningen är den att jag aldrig förstod vad jag gjort för fel. Du förklarade aldrig för mig, du lät make nr 2 utföra straffet. 10 rapp med mattpiskan på bara rumpan, jo jag minns, minns till och med händelser från det jag var 4 år. Barn förstår mycket mer än man tror. Tror inte det tjänar något till att lista upp alla andra och grövre saker du tilltalat mig med. Misstänker att du redan nu förnekar allt genom att skaka på huvudet.Kanske undrar du vad jag vill, kanske tycker du att jag är orättvis och elak.Elak är det sista jag vill vara mot dig, det enda jag vill är att du ska försöka förstå mig, att jag aldrig medvetet ville reta upp eller irritera dig. Förklara hur jag som barn uppfattade situationen. Ibland har jag tänkt att det skulle ha underlättat mycket för mig, om du helt enkelt varit ärlig och sagt att du inte ville ha barn och därför inte tyckte om mig. Men det kanske inte stämmer, du kanske visade din kärlek på ditt sätt…det får jag aldrig veta, nu. Men något som jag vill att du ska veta, när kvittot mottogs kändes det som en slags befrielse. Hur jag än gjort som barn kunde jag aldrig, i dina ögon sett, ha blidkat dig. Insåg även då att jag i vuxen ålder aldrig skulle kunna utföra någonting bra, då i dina ögon sett. Jag hoppas du har det bra där du nu befinner dig, att du fått ro. Jag kan tyvärr inte längre kalla dig mamma, av den enkla anledningen att jag inte tyckt att du varit en sådan för mig. De pengar jag kostat dig har jag betalat tillbaka och det med ränta. Det vet du! Då när du tvingade mig att ta lån åt dig, var jag inte glad. För jag visste att du aldrig skulle betala tillbaka trots att du lovade på heder och samvete. Nu är jag glad över det, för det betyder faktiskt att jag aldrig mer behöver stå i skuld till dig eller ens känna att jag borde göra det. Jag har 2 underbara barn, synd att du aldrig hann träffa dem. Du har lärt mig att bli en bättre förälder. Önskar att du hade kunnat få uppleva hur det känns, att känna äkta genuin kärlek!Bästa hälsningarDin f.d hyresgästP.S I mitt undermedvetna finns det lite rester kvar av dig, dessvärre inga positiva. För att kunna bli en bättre förälder, maka, vän, arbetskamrat, medmänniska kommer jag göra allt för att radera bort det sista som påminner om dig, som omedvetet får mig att uppleva mig själv som mindre värd än alla andra på vår jord. D.S

Hej!Jag vet vad du tänker nu, att jag är en feg stackare som skriver detta brev istället för att säga det öga mot öga. Jag vill på intet sätt verka näsvis men vill bara påminna om att ibland kan det vara enda sättet att nå fram. Antar att det var så de gånger du skrev till mor din och även din första make.Kanske borde jag känna ånger att jag inte skrivit tidigare eller ens försökt prata med dig personligen. Men jag känner faktiskt ingenting, för jag vet, att du aldrig hade lyssnat på vad jag ville ha sagt. För visst var det så, att din tid var mycket dyrbar, att den inte kunde ödslas hur som helst och på vad som helst? Som mitt bröllop, jag funderade länge och väl innan jag bestämde mig för att berätta och bjuda in dig och din sambo till vigseln. Då hade vi inte hört av varandra på 4-6 år? Kanske mer kanske mindre, minns inte riktigt. Nog hade jag hoppats på att du skulle gratulera mig, om inte annat av ren artighet. Din hälsning till mig blev ”ett av de största misstagen som jag över huvudtaget kunde begå” Beträffande vigseln kunde ni inte komma, redan ett år tidigare hade ni lovat några vänner att hjälpa till vid deras flytt. Att ni inte kom gjorde mig inget, däremot blev jag sårad av din kommentar ”Vad får dig att tro att någon över huvudtaget vill närvara vid din vigsel? Sanna mina ord inte en enda kommer att närvara!” Ett klick hördes och det tog ett tag innan jag förstod att du lagt på luren i örat på mig. Jag måste erkänna att jag också var rädd för att ta initiativet till att prata personligen med dig, rädd för din förmåga, att krossa allt du ogillar, som t.ex mig.Tror det var någon gång i tidiga tonåren som tanken slog mig första gången, att du aldrig tyckt om mig och nog aldrig skulle göra det heller. Minns så väl hur dina ögon lyste av hat, om det var åt mig ska jag låta vara osagt, men jag tror att den gången du tog struptag blev du nog rädd, rädd för vad jag kunde få dig att göra mot mig. Istället började du provocera din sambo, att ge sig på mig. Men, nej, jag blev aldrig arg på honom, han gjorde bara som du ville. Du fick honom att hota mig med en förskärare, medan han hade mig i sitt grepp och kniven riktad mot min hals, stod du mitt framför oss och sa till honom ” Du är en ynkrygg, du törs inte använda kniven, fegis bevisa att jag har fel” På något sätt lyckades jag ta mig loss och springa upp för trappan, men du var snabbare, hann förhindra att dörren till mitt sovrum kunde stängas om mig. Än en gång fick du din sambo till att göra som du ville. Medan han dunkade mitt huvud i golvet ringde du polisen. Egentligen undrar jag varför? Varför ringa polisen när du själv kunde få stopp på det hela?Den kvinnliga polisen undrade vad som hänt, jag kände dina blickar, behövde inte se hur du iakttog oss, vågade inte säga sanningen, tänk om polisen inte trodde mig, förresten varför skulle de göra det? Din sambo hamnade i häktet, blev av med vapenlicensen. Du var förfärad över hur han hade det i häktet, stackaren hade inte ens tillgång till cigaretter, fick urusel mat. Se vad jag hade ställt till det, nu skulle det bli rättegång också och vems fel var det? Du var mycket noga med att poängtera, att jag som vanligt bara hade mig själv att skylla.

Det har blivit mycket osalighet under nattens timmar. En konstig blandning av Herr Å, oro och adrenalin (?) tycks ha gjort anspråk på att få härja fritt i min lekamen.Nu på morgonen tror jag mig ha kommit på orsaken. Min älskade har nu mycket att göra på jobbet, då jag arbetat med liknande saker har vi alltid kunnat lyssna och någorlunda förstå varandras tillfälliga moment 22, komma med förslag, ge en annan sy på saken eller helt enkelt bara hjälpa till att svära över problemet =) Trots tröttheten hade jag ingen ro till att somna om utan gick upp strax efter min älskade. Så snart ämnet kom in på jobbrelaterade saker kände jag hur Herr Å, adrenalin(?) och osaligheten tycktes som på given signal, anfalla mig samtidigt från alla håll och kanter. Kan det bero på att jag oroar mig för min älskade och dennes hälsa eller att jag omedvetet hamnar tillbaka till den situation då jag miste kontrollen över mig själv och hälsan? Kan det vara en kombination? Minns att jag i början hade ständig ångest över att se hur min älskade utöver sitt jobb även tvingades sköta allt här hemma. Men som sagt det var då, innan jag accepterade, förstod varför.

Mina älskade barns farföräldrar ringde, undrade ifall de fick ”låna” fröna några dagar framåt. För en gång skull tackade jag ja utan att ha dåligt samvete gentemot B1 och B2. Jag vet att hos dem får de utlopp för sin kreativitet, busighet och framför allt älskas de för dem de är. Min ljudkänslighet från dagens café besök gör det inte speciellt roligt för någon av mina älskade att vistas i närheten av mig. Inte ens de röda hörselskydden tycktes göra någon verkan idag.

Idag kom jag på att jag överraskade mig själv, är inte helt säker på att det är något positivt. Invärtes är det en aning dämpat och ibland översköljs jag av känslan att när som helst falla i gråt. Mycket möjligt att jag satt lite för länge på fiket, efter ett tag med allt sorl från pratsugna människor och porslinsslammer ackompanjerat till musiken som strömmar ur högtalarna, hamnar jag i min lilla bubbla. Märker aldrig när det sker utan uppmärksammar bara att jag åter hamnat därinne, som i en annan värld. Där, utanför min bubbla rusar människor både om och förbi mig i all världens fart medan jag själv verkar förflytta mig framåt i slow-motion. Allt ljud låter dämpat och verkar komma långt bort, lite som innan man svimmar eller somnar under narkos. När jag skymtar vår brevlåda känner jag en lättnad att snart vara hemma. Precis när en ny våg av gråtkänsla sköljs över mig möter jag en granne. Vi hejar på varandra och det är nu jag inte förstår mig själv. Varför stannade jag och började prata? Varför kunde jag inte bara nöjt mig med att heja för att sedan fortsätta de 20 metrarna hem? Det som är överraskande är hur jag på något sätt lyckades förmå mig själv att låta någorlunda trevlig och glad inför grannen. Efteråt ville jag verkligen bara lägga mig ner, precis där jag stod och gråta. Något annat som jag heller inte förstår är hur man kan vara stressad utan att veta om eller känna av det? Min terapeut säger mycket och det är inte alla gånger jag håller med. De gånger jag blir upprörd över det som sagts och dessutom kommer ihåg vad som sagts, brukar jag fråga om min älskades syn på saken. Tyvärr brukar den älskade säga liknande saker som min terapeut gör. Vilket kan göra mig lite mer upprörd, senare vill ju min älskade självklart även veta min terapeuts åsikt…Då säger jag bara att denne nu har allierat sig till ”fienden”

Håller på att plocka ihop mig själv och även det jag ska ha med mig till terapeuten idag. Om Herr Å lugnat sig efter besöket ska jag unna mig en kopp fin kaffe på något fik där det inte finns några andra gäster än jag. Hoppas kan man ju alltid....

Min älskade var inne och rotade i skrubb datorn igår, vet inte om ändringarna lyckades få den bärbara att koppla upp sig mot internet. En sak är i alla fall helt säkert, uppkopplingen här inne i skrubben är sedan dess väldigt labil…igen…Vem vet….den kanske lever i symbios med mig…

Till slut kom jag på varför det fortfarande tycktes lukta fisk i hela huset. Min älskade hade värmt en portion av fiskgratängen i mikron, men inte diskat ur plastlocket ordentligt. Luktade inte så fräscht ur diskmaskinen heller för den delen...