till min älskade ringde för att på ett mycket fint sätt påminna mig om en annan släktings födelsedag. På något konstigt sätt har viruset lyckats eliminera hela mitt minne för alla närståendes födelsedagar. Och det trots att jag har en egen almanacka och en gemensam med min älskade.

Problemet med dessa kom-i-håg agendor är att det alltid är någon som måste fylla i födelsedagar för rätt person på rätt dag och rätt månad. Vilket jag då gjorde på samma sätt som jag alltid brukade, tyckte både jag och kontoret. På någotvis måste jag ha blivit distraherad för jag lyckades nog pricka in alla personer på antingen fel dag eller fel månad eller fel person på kanske rätt dag och månad för någon annan.

När detta uppdagades hade jag förstås redan gjort mig av med de gamla agendorna. Jag får väl trösta mig med att jag i alla fall är väldigt konsekvent av mig, även min älskade och mina älskade B1 och B2 fick nya datum. Min egen har jag förträngt.

B2 är så arg och ledsen över vädret. Undrar vad det är för mening med att ha sommar om man ändå inte kan bada. Kände att jag inte räckte till när B2 var som mest otröstlig, kunde inte förmå kontoret att i alla fall försöka säga något tröstande eller ens bara sitta bredvid och krama om.

I stället flydde jag ut till trädgården och lät osaligheten släppa loss där. Efter en stund fann B2 mig och undrade om jag hört att denne varit arg och ledsen. Jag kunde inte säga sanningen, att jag som mamma inte kunde stötta en ledsen B2.

Jag sa att jag hörde men trodde att B2 ville vara ledsen och arg ifred. Sa att ibland kan det vara skönt att få vara det ensam, i lugn och ro, i alla fall en stund. B2 slog armarna om halsen på mig och till slut blev jag sittandes i den blöta gräsmattan med hela famnen full av en ihopkrupen B2. Det var skönt att höra att det ledsna och arga var borta men det smärtade mycket att höra att den f.d minstingen faktiskt ville ha tröst.

Kan nog tycka att treien borde vara mer effektivt....Herr Å kom just förbi och påminde om att osalighetskonferensen har börjat...igen

jag hade så pass mycket energi på lager att jag kunde förmå kroppen till att spela tennis, i alla fall lite tennis....Ja då skulle jag låta tennisbollen få agera som Herr Å....

En granne något hus längre bort har precis börjat renovera/bygga ut och mot det hjälper inte öronproppar och hörselskydd.

är varken jag eller kontoret. Trots att vi är i majoritet är det kroppen som får bestämma, verkar inte bättre än att demokratin får ge sig för störst går först...Och sen säger en del att storleken inte har någon betydelse alls....

Invärtes strålar adrenalin(?) ut i hela kroppen och i kombination med Herr Å och hans huliganer tvingas även jag och kontoret att vara uppe och osaliga mot vår vilja. Pigg vill jag vara men inte vid 4-5 tiden på morgonen.

Med öronproppar och hörselskydd ska det nog gå bra att ta sig an en sån där mindre bra dag. Snart stundas en ny och bättre dag.....Men först måste jag hänga med kroppen på sin osalighetsrunda...

att denna dag är en sån där dag som mitt undermedvetna vill radera bort så fort som möjligt.

När jag väl har lyckats köra ut Herr Å med släktingar så är det antagligen dessa dagars svartpåvitt påminnelse som kommer peka långfinger åt min sargade självkänsla. Tror nog att det stämmer bättre med; den lilla självkänsla som återstår...eller något åt det hållet. Det är något som jag också upplever lite som jobbigt eller mindre bra (låter bättre så) att i nuvarande tillstånd inte kunna ta något beslut. Inte ens veta vad jag själv vill göra eller äta till lunch/middag. När det gäller val av mat brukar jag försöka fundera ut vad jag hade föredragit i friskt tillstånd. Jag vet, helt sjukt men vad kan man begära av en osammanhängande person?

Min älskade drog faktiskt på mungiporna när jag nämnde att den Borttappade makan numera är en treien maka. En utmanade byggsats a´la möbelfirma fast enklare att skruva ihop men svårare att dras med.

Ska försöka göra ytterligare andningsövningar för att än en gång försöka driva ut oinbjudna gäster.

och älskar att komma som oinbjuden gäst, Herr Å är en typisk sådan. Tyvärr påverkar han även mitt lyxiga intag av finkaffe, inte ens en kopp mjölk med en liten sked fulkaffe vågar jag mig på längre.

Istället har jag börjat vänja mig vid rött te som inte innehåller något som kan få Herr Å att vakna. Så mitt nya lyx är en stor kopp hemmagjord chailatte. Det tog ett tag innan min älskade fann de kryddor som ingår men när de väl hittades så köptes ett mindre lager upp. Hemkört(?) / Hembränt har man ju hört talas om....Råder det hemkokt te hos mig då?

vad lite dagboksskrivande kan avslöja. Nu tror jag mig ha kommit på orsaken till varför jag mellan jämna mellanrum vill avsluta skrivandet. Fick mig en liten tankeställare igår när jag skrev om att jag äntligen vågar gå i sommarsandaler.

Det jag inte är nöjd med och dessutom inte kan förbättra hur gärna jag än vill och försöker, det vill jag på något sätt inte kännas vid. Istället för att acceptera t.ex det faktum att mina fötter är fula valde jag att gömma dem i icke sommarvänliga fotbeklädnader. Likt en struts som sticker huvudet i sanden, syns inte, finns inte......Allt är frid och fröjd, inga misslyckanden här inte...trallala....

Antar att varje gång jag mår bra så blir mitt undermedvetna plötsligt påmind om att all rappakalja och faktiskt en och annan sammanhängande dagboksanteckning här avslöjar mig som ett enda misslyckande, trots alla försök att genomföra de enklaste sakerna. Så om jag slutar att skriva och dessutom slänger min dagbok, ja då måste mitt undermedvetna åter känna att allt är frid och fröjd, trallala, inga misslyckanden här inte trallala.....För det som inte syns eller inte längre finns för att påminna, är så lätt med trolleri att bara glömma.....Eller....?

Bäst att ta en paus medan kontorets trådar fortfarande något sånär är hela

har jag nog alltid tyckt att jag har och genom alla år har jag nog undermedvetet dolt dem genom att klämma ner dem i heltäckande skor under sommaren.

På sista tiden har jag istället börjat vårda dem genom att fila och smörja in dem, har till och med vågat mig på att bara använda öppna sandaler i år. Mycket modigt av mig, tyckte jag då, första gången jag använde skorna!

Och nej, jag har inte ändrat uppfattning om mina fötter men däremot tycker jag om dom i alla fall, de är ju MINA.

Senaste gången jag ägnade tid åt att skulptera fotsulorna kom jag att tänka på min lista. För länge sedan påbörjade jag en lista med aktiviteter som jag ville prova på så snart rätt tillfälle gavs. Rätt tillfälle menades nog med när jag fick mer fritid som jag kunde disponera precis som jag ville. Vad jag minns hann denna lista bli ganska lång innan jag lät den bli arkiverad för framtida bruk. Tyvärr hittar jag inte listan och det enda jag tror mig komma ihåg av den var att tennis stod uppskrivet och det ganska långt ned, tror jag....

Så idag lyckades jag tillsammans med Herr Å ta mig till en sportbutik för att investera ett varsitt tennisrack åt oss. Så många olika rack, så många olika bollar....Herr Å trivdes som fisken i vattnet medan jag försökte komma underfund med skillnaden, förutom priset som inte verkade ha någon begränsning alls.

Nu är jag ägare av ett tennisrack och X antal nya bollar, har tillgång till en bra tennisplan.....men ingen av oss tre kan förmå någon att ta sig iväg.