I morgon kommer vi få besök av min älskades släktingar. Barnen vill baka en tårta och även bestämma fyllningen. Just nu sitter de tätt tillsammans i soffan och bläddrar i en bok med allehanda desserter efter inspiration. Det hörs många samstämmiga Åhhhh! Ahhh, vad sugen jag blir…näää och snart börjar jag dregla, från B1 och B2. När jag fick reda på att släktingarna skulle komma över infann sig listan genast instinktivt över vad som behöver göras inför besöket. Kom på mig själv och kroppen att bli mer och mer uppskruvad för varje punkt som rullade förbi på listan. Min älskade får se till att det åtminstone blir dammsuget överallt…För mig är detta ett bak o framtankar framsteg, tidigare helt uppåt väggarna…nu kanske ett måste..

Försöker hela tiden påminna mig om att jag på något sätt är en vuxen nyfödd. Att jag måste lära mig att utföra saker på nytt. Vilket även innebär en ny sak i taget och när det känns okej så är det dags för nästa…Jag vet, det låter så simpelt enkelt….i praktiken är det inte riktigt lika lätt…än.

Känns som om det var evigheter sedan jag skrev sist och glömt bort hur man gör. Det är nog så som Egoista skrev, att jag har vräkt ur mig alla ord jag kan och nu är det alldeles tomt. Inte för evigt bara just nu, tills nya, trevliga och roliga ord hinner formas för att fylla på lagret igen. Har förstått att jag inte har så mycket tålamod med mig själv. Insikten att min känsla avskyr/hatar mig för att jag inte klarar av det allra enklaste tingen har varit lite svårarbetat för förnuftet. Jag är helt på det klara med att min känsla ”icke lika mycket värd som andra människor” är helt uppåt väggarna, att det är något som hyresvärdinnan hittade på. Oturligt nog var jag kanske som barn extra känslig eller mottaglig. Vilket som har ingen betydelse.Det som är viktigt för mig nu, är att hitta ett sätt att vara nöjd över mig själv utan att behöva göra en massa saker hela tiden. I min rosenskimrade värld trodde jag nog undermedvetet att alla bitar skulle falla på plats och allt bli som vanligt då alla insikter till slut uppenbarade sig för mig. Ett stort önsketänkande var det. Kanske tar det lite av ens energi att ständigt behöva komma ihåg att påminna sig själv…Får nöja mig så här, fortsätter någon annan gång

Försöker att inte ha dåligt samvete för att jag aldrig kom iväg till apoteket. I kväll var det meningen att vi alla skulle iväg till goda vänner på middag. Men det blir min älskade som får åka själv, är ännu inte bestämt om mina älskade B1 och B2 ska följa med eller stanna hemma....måste få sova lite nu

I dag måste jag ta mig till apoteket för att hämta ut den nya medicinen. Har helt givit upp hoppet om placeboeffektens existens. Jag vet att alla människor är olika mottagliga för olika mediciner men lite svårt är det att undvika frågan varför effekten uteblir för mig. Har provat på så många nu. Tidigare var jag nog mer känslig för mediciner. Minns en gång när jag fick en stark hostmedicin utskriven, blev tvungen att halvera både dos och antal intag. Detsamma gällde när de opererade bort mina visdomständer, 1-2 smärtlindrade tabletter åt gången fick minskas till ¼ dels tablett. Är nog fortfarande inte riktigt i fas med mig själv för att tänka klart. Tänk om jag aldrig blir det…tänk om om inte fanns…

Anledningen till att jag börjat fundera på att avsluta min dagbok är att jag nog inte vill bli påmind om denna tid. Kunde inte riktigt sätta fingret på varför igår. Nyss kom jag på den ömmande punkten. Visst gör den ont, sanningen som man innerst inne är medveten om men absolut inte vill bli påmind om. Jag ömkar mig och det inte så lite heller och för det hatar jag mig själv. Jag vet att jag måste lära mig att tycka om mig själv för den jag är och inte genom att göra bra saker eller antalet bra saker jag hinner med på en dag. Kanske får jag för mig att jag inte ömkar mig om jag inte skriver alls. Eller att jag aldrig har gjort det om jag tar bort allt jag skrivit i min dagbok. Om jag då lyckas radera det jag gjort, kan jag väl rimligtvis inte fortsätta tycka illa om mig själv? Känslan tycker inte alls om mig själv, har misslyckat att hitta en konkret lösning på att få kropp och kontor i skick. Tycker jag gjort precis allt som de lärde förespråkat, utan framgångsrika resultat. Min positiva tänkarförmåga är också på rymmen, kanske måste jag då kämpa än mer på att träna mig själv på det..eller vad vet jagSka nog sova lite på saken, känns som om jag inte riktigt hänger med mig själv riktigt

Har fått ny medicin som jag tänkte hämta ut direkt efter besöket. Men jag orkade inte leta reda på ett som låg i närheten. Där ljög jag för mig själv, jag vet var den ligger men orkade helt enkelt inte ta mig dit. Så knäpp jag är, varför kan jag inte säga som det är? Varför måste jag skylla på något annat? Jag ljuger inte för andra men inför mig själv går det uppenbarligen bra. Kanske har jag trots allt inte accepterat att min kropp och mitt kontor lever sitt liv och för tillfället är helt oförmögna att lyssna på hur JAG vill leva mitt liv.Tog mig hem bara för att kunna lägga mig på sängen och försöka tillkalla John Blund. Vaknade strax efter fyra och det kändes ganska bra tills jag nådde köket. Herr Å måste ha hängt och väntat på mig ovanför dörrposten, han attackerade mig samtidigt som mina ögon registrerade den kaos som rådde på diskbänken. Försökte övertala Herr Å:s släktingar att hjälpa till att tömma diskmaskinen medan jag diskade upp de otympliga delarna. Kom i alla fall ihåg att vi åt fisk till middag igår om det nu berodde på att jag såg resterna i kylen ska jag låta vara osagt. Lagade en enkel köttfärssoppa till middag och den lyckades faktiskt bli färdig när min äldsta och yngsta älskade klev innanför ytterdörren. Vet ingenting längre…bara att jag är trött och ångestfylld men ändå invärtes tom, hur det nu går ihop. Se där ja, nu är jag tillbaka till klagoträsket igen. Förhoppningsvis bara där för att säga det där hejdå: et som jag missade vid förra besöket.

Just nu är det inte alls kul att skriva dagbok. Känner mig bara så tom invärtes och i mitt kontor ekar det rejält, trots alla byggställningar som står överallt.Min naiva förmåga trodde nog verkligen på att om jag bara öste ur mig allt som fanns att ösa ur så skulle Herr Å lätta ankar och kroppen fyllas med energi. Snipp snapp så var sagan inte slut....Men som sagt tom och ihålig är jag nu och det är svårt att skriva. Jag kanske kan börja hänvisa till mina tidigare skrivna blad, de som stämmer in bäst för dagen? Funderar på att avsluta dagboken helt och hållet, starta upp en ny när jag väl ser det underbara ljuset och kan cykla igen utan att vare sig vingla eller ramla. Är så trött på de här lömska fallgroparna. Vet att dem finns, att de dyker upp när man minst anar det. Men likt förbaskat blir jag, varje gång det händer, stående där som ett svärande ilsket frågetecken. Jag vill inte vara ett frågetecken utan ett utropstecken som kan få ett stopp på allt det här. Är för trött för att orka ta ställning till att avsluta dagboken helt ikväll.